Internetdagarna 2015 har just gått av stapeln och ett av spåren var Var är brudarna? som behandlade kultur, struktur och strategier för att förändra den mycket mansdominerade IT-branschen.
Jag var på plats igår under Tekniksvängen och lyssnade på tre grymma talare och deltog själv i panelen tillsammans med dem efteråt. En av talarna var Emma Stenström som utifrån personliga erfarenheter, och även forskning, pratade om hur jämställdheten och situationen för kvinnor ser ut inom forskningsvärlden. Hon kunde berätta om problem med att vara ensam kvinna i ledningen, trakasserier från elever och om män som inte håller sina kvinnliga kollegor, eller medarbetare, om ryggen.
Enligt Emma utgör IT och forskning de branscher där det är svårast för kvinnor att göra karriär och är därmed sämre än både t ex Bygg, Tillverkning och Bank och Finans.
Vilka likheter har IT och forskning? Varför är just dessa branscher värst?
Jag är en analytiskt lagd känslomänniska. Jag kan välja i vilken situation jag ska prata utifrån ett känsloperspektiv och när jag ska dra statistik och fakta för att bättre attrahera åhöraren. När man pratar om personlighetstyper placeras ofta människor någonstans på en skala mellan Datadriven/rationell å ena sidan och känslodriven å andra sidan. Mitt systemutvecklarjag och de flesta av mina branschkollegor är datadrivna. I ändlösa debatter på Kodapor eller med nya eller gamla kollegor så har männen svårt att relatera till de personliga berättelser/testimonies som jag och mina kvinnliga kollegor tar upp när vi pratar om utanförskap, trakasserier och att inte få gehör för sin kompetens. De viftas bort som enstaka fall.
När en ska föra en tes så upplever jag annars att kombinationen forskning/statistik, för att visa på hur det ser ut generellt, och personliga berättelser, för att ge exempel och hjälpa åhöraren att relatera, är oslagbart.
Är det en longshot att gissa att det inte bara är IT som är fullt av datadrivna människor utan även Utbildning och forskning där det borde krylla av människor som vill ner och peta i orsak och verkan? Är detta den gemensamma nämnaren? Ingen aning.
Varför rör sig inte branschen snabbare?
Vi står och stampar. Vi har inte fler kvinnliga systemutvecklare idag än för 10 år sedan. Hälften av alla kvinnor som utbildar sig stannar inte i branschen. Det är fortfarande svårare för en kvinna att avancera inom IT än vad det är för en man. Någonstans mitt ibland oss finns män och kvinnor som upprätthåller de strukturer som gör att vi inte är en mer jämställd bransch.
Samtidigt så är det brist på arbetskraft inom IT. Alla företag jag känner till letar med ljus och lykta efter nya talanger.
Tänk om ökad jämställdhet skulle leda till att färre kvinnor hoppar av. Eller att fler kvinnor utbildar sig och börjar jobba inom branschen.
Programmerare idag är i allmänhet väldigt förändringsbenägna. Vi fullkommligt älskar ny teknik och hoppar gärna på nya språk eller komponenter som utvecklats i communityt redan på beta-stadiet. Vi talar oss varma för lättrörlighet och jobbar ständigt med att förändra vårt arbete. Vi gillar att bygga nytt.
Men, samma programmerare som drar in ett nytt lib och vet om att vi kan patcha det eller byta ut det utan problem om det senare visar sig att det inte håller måttet är inte beredda att leta utanför sitt personliga nätverk och anställa en kvinna, eller att testa att lyfta sina kvinnliga kollegor på samma sätt som de lyfter sina manliga.
Jag säger som rumpnissarna. Vaffö dådå?